Igår gick jag 8 km och idag 6 km. Benen var sega efter turen i onsdags. L frågade igår om jag skulle med ut och jogga på kvällen men jag kände inte alls för det. Vid 22-tiden kom ett mess där hon skrev att rundan tagit drygt 51 minuter. Det var alltså den backiga som vi till slut kom runt på dryga timmen i onsdags morse. Plötsligt gick luften ur mig och jag kände mig så långsam och kass. Vägen till hyfsad form framstår som evighetslång. Vad hade hon gjort på 1 1/2 dygn som fick henne att plötsligt komma runt 10 minuter snabbare?
Nu börjar jag få prestationsångest inför halvmaran. Vi är 3 stycken kompisar som kommer att springa och jag har redan nu ställt in mig på att vara sämst. Samtidigt är inte målet att klå en tid utan att ha roligt under tiden, men hur roligt är det att vara långsammast? Å andra sidan: det är 1 1/2 månad kvar till loppet. Det finns hur mycket tid som helst att träna så varför ska jag bli sist av oss 3? Och om jag nu skulle bli det - vad spelar det för roll? Det är ju inte målet som är viktigast, utan vägen dit. Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar