Näst efter att träna själv.....

...är att träna andra. Igår tog jag med 3-åringen på basketturnering, för att titta på mitt gamla lag med tjejer födda 1992. Jag slutade träna de efter fem år, säsongen 03/04, och har inte sett särskilt många matcher med dem sedan dess. Det är rätt synd för de har blivit riktigt riktigt bra. De har vunnit flera stora turneringar och lagets styrka är att de inte behöver förlita sig på en ensam stjärna, något som är rätt vanligt i många ungdomslag, utan det finns många jämna spelare att varva.

Men det som jag är allra mest stolt över är att det alltid varit stor uppslutning och det var länge laget bestod av runt 20 tjejer som nästan alltid kom på träningarna. En gång var vi 18 stycken på turnering i Eskilstuna. Eftersom det bara är 5 på planen samtidigt hade jag 13 ivriga 10-åringar på bänken och körde byten var tredje minut. Det var helt hysteriskt. Dessutom var vi egentligen för unga för att vara med alls och förlorade alla matcher stort, men vi hade kul.

3-åringen tyckte att det var skoj att titta, vilket värmer mitt ömma baskethjärta. Jag tänker inte sticka under stol med att jag hoppas att han kommer att vilja börja spela själv, vilket blir om knappt tre år när jag planerar att starta ett 04-lag i klubben.

När vi hade sett tjejerna vinna med drygt 30 poäng över att svagt Blackeberg hamnade vi på en het killmatch.



Och när vi tittat färdigt på den gick vi till klubbrummet där vi hittade en boll som vi lånade en stund och passade till varann. Han lyckades faktiskt fånga bollen efter studs. Ah, det kanske bor en liten bolltrollare där inne! :-)