Uppvaknandet

Det var planerad vila i fredags och igår blev det ingen träning heller. Det var en sån där dag när hela familjen var i ofas och jag egentligen var i stort behov av att komma ut i friska luften ensam, men det blev inte så. Våra kompisar I och H kom på middag med deras lillkille och det gjorde ju att dagen blev riktigt bra till slut.

Idag var det löpning inplanerad med L. Hon hade varit förkyld så jag förväntade mig en lugn jogg, eller nåt. Men det borde jag ha lärt vid det här laget; att tränar jag med L så går det alltid fortare än jag egentligen har ork för, så också idag. Hon hade fått en GPS-klocka och ville testa den. Jag föreslog en runda på 45 minuter och hon föreslog tempot 5:30. Alltså, 5:30 är ju långsammare än de gånger jag sprungit milen på 53 minuter, men jag blev fort rätt trött. Det blev knappt 38 minuter i en snittfart på 5:36. Jag var slut när vi var färdiga och det gjorde mig rätt uppgiven.

För troligtvis är det helt enkelt så att jag inte är bättre på att springa än så. Och min GPS-mojäng, som jag beskyllt för att mäta fel, har förmodligen haft helt rätt hela tiden. Jag tror att jag springer ganska fort, men det gör jag inte alls. Jag lufsar omkring. Och att springa milen under 50 minuter känns inte realistiskt, inte nu iallafall.

Men än är jag inte redo att ge upp och acceptera att jag är en taskig löpare. På tisdag kväll blir det ett intervallpass. Då ska det väl bli lite fart iallafall!