Det är kul att det finns folk som läser min blogg. Samtidigt kan jag inte riktigt förstå varför, för jag bjuder inte på några äventyr, inte heller några funderingar eller reflektioner och jag sprider ingen direkt träningsglädje, som t ex Puma eller Emliscious.
Det är inte det att jag tycker att det är tråkigt att träna, tvärtom. Jag gillar det jättemycket men jag blir inte sådär lycklig så att det spritter i kroppen. Jag minns att Emliscious beskrev hur skrattet en gång bara bubblat fram ur henne där hon satt på träningscykeln. Det har aldrig hänt mig men jag önskar verkligen att jag fick uppleva det nångång!
Från det ena till det andra....styrketräningen har blivit en rutin, vilket känns bra. Om två veckor har jag kört mitt 2-splitprogram i 8 veckor och ska nog skaffa ett nytt snart. Trots att jag uppenbarligen blivit starkare syns det fortfarande inte så mycket. Men det kvittar, för jag känner mig mer vältränad iallafall. Alltid lurar det nån. Och i helgen provade jag en skjorta som min kompis I gav till mig (tack!). När jag fick den kunde jag inte knäppa knapparna, eftersom magen var i vägen. Men nu går det!
men - du skriver bra. och du berättar om dina framgångar. och framgångar inspirerar!! :-) dessutom är du jäkligt klok!
SvaraRaderavilket underbart inlägg *smickrad! hihi! men du, skönheten ligger i betraktarens ögon och samma gäller nog bloggar!! jag gillar att läsa din blogg och jag suger ut energin som finns i dina beskrivningar av din träning! =)
SvaraRadera