En härlig känsla!

Ska du träna intervaller mitt i vintern? Då ska man ju mängdträna, sa B1 när jag nämnde att jag tänkte köra intervaller eller backe före lunch idag. Det fick mig att börja fundera på vad jag har för mål egentligen. Å ena sidan vill jag förbränna fett och då ska ju intervaller vara grejen, å andra sidan vill jag se vintern som grundträningsperiod när det gäller löpning dvs jag måste träna längre pass också, vilket jag inte hunnit med den senaste tiden

Hursom, när jag skulle packa väskan hemma kunde jag inte hitta pulsklockan så då avskrev jag, kanske lite för enkelt, idén med intervaller och när jag inte hade kommit på en enda backe i närheten av jobbet strök jag backträningen också.

Och när jag tittade ut genom fönstret på kontoret och såg regnet bestämde jag mig för ett pass på löpbandet istället.

Men, jag är inte den som är den. När jag stod i omklädningsrummet och hittade pulsklockan längst ner i väskan kände jag plötsligt att det vore synd att springa på ett band inomhus när man kan nöta asfalt så jag trotsade regnet och gav mig iväg. Utanför Det Stora Huset i Rissne sprang jag vänster och det dröjde inte länge förrän jag var bortfintad. Och det var en härlig känsla som spred sig. Trots att jag tränat tungt i veckan kände jag mig ovanligt lätt i kroppen. Jag visste inte var jag befann mig och jag visste inte vart jag skulle men benen kändes samarbetsvilliga och det var inga problem att låta de visa vägen!

Nu hade jag inte sprungit så vilse som jag trodde, så det dröjde inte så länge förrän jag hade en vag idé om hur rundan skulle utvecklas. Det blev 60 minuter i ungefär 5:30-tempo.

Som om inte min lätta känslan var nog, när jag stod och eftersvettades utanför jobbet kom en Hunk som brukar vara i gymmet och vi pratade i säkert två minuter. Vilken slump!

I helgen blir det nog ingen träning alls. Ikväll åker vi till svärföräldrarna och imorrn ska vi handla julklappar. På söndag kan jag nog ändå behöva träningsvila för att orka köra tungt en vecka till.