Du är ju urstark!

Hade en annorlunda morgon. Jag försov mig vilket är väldigt ovanligt när man har småbarn men samtidigt välkommet. Extra sömn är alltid bra! Det tråkiga är att det alltid tar mycket längre tid att komma till jobbet så när jag väl var där hade jag inte samvete nog att gå ner och gymma, men när kollegan N kom förbi och skulle gå till gymmet hängde jag såklart med.

N satte sig i den ena roddmaskinen och jag såg en möjlighet till tävling och tog den andra. Jag blev barnsligt nöjd när jag såg att jag rodde snabbare än honom...att det ska behövas en kille bredvid för att jag ska sätta fart. Det blev 10-minutersrekord, 2345 meter.

Sedan var det överkroppsdags och jag fortsatte på min tunga vecka. Och det var när jag hade vila mellan biceps och triceps som N dök upp och sa "Vad har du hållit på med för sporter innan, du är ju urstark!". Nämen äsch, inte ska väl jag....*fniss*

Visst, jag är starkare än jag var för tre månader sedan, men urstark är jag knappast. När min kompis P pluggade till polis skulle de klara en hinderbana på en viss tid. Ett av momenten var armgång.

P är lång, knappt 1.80 och vältränad men hon hade stora problem med armgången i början eftersom hon väger relativt mycket. De andra tjejerna i gruppen hade inte samma problem. Men efter idog träning fixade hon av det. Jag testade själv men kom aldrig längre än till första pinnen och inte ens där orkade jag hänga kvar mer än en sekund. Den dagen jag klarar av armgång är jag urstark!

Liksom den dagen jag klarar av att göra chins, vilket troligtvis är typ aldrig. Men hur det än är, så gör det inget att någon tror att jag är urstark. Inte för att jag tränar för att imponera på någon annan, men lite glad blev jag... :-)