Tusingar och att ge allt!

Jag har varit mindre bra på att jämföra mina resultat för att se hur jag utvecklas. Därför bestämde jag mig för att springa intervaller idag och ha tiderna som utgångspunkt för min fortsatta träning. Och springa på samma ställe med jämna mellanrum för att se om jag blivit snabbare.

4x1000 meter verkade lagom med 2 minuter ståvila. Och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig för fart. När jag sprang iväg såg jag att farten var 4:40 nånting så mitt mål blev att ingen tusing skulle få gå långsammare än 5 min. Den första slutade på 4:52. Efter den vände jag och sprang tillbaks. Det gick snabbare, 4:44. Det gick ju bra det här men det var rätt tungt och baksidan på mina lår var fortfarande väldigt stela efter styrketräningen i måndags!

Så när jag vände och stack iväg på den tredje sträckan började jag plötsligt tänka en massa negativa saker som att "jag kommer aldrig att orka att hålla farten" och "jag gick ut för hårt, f-n" och "det är ingen idé, jag lägger av". När jag tittade ner på klockan såg jag att farten var 5:03/km. Min första impuls var att stanna, men i samma sekund bestämde jag mig för att jag måste härda ut och fortsätta kämpa, trots att det kanske inte går så fort som jag vill och trots att det gör ont. Det är ju bättre att springa 1000 meter på 5:30 än att lunka den på 7 minuter. Och med lite mer j-r anamma kom jag iallafall fram på 5:00 blankt. Sista vändan gick på 4:50, vilket kändes hyfsat.

När jag traskade hem började jag fundera på det där med att ge upp. Jag har egentligen alltid gett upp för tidigt, oavsett om det gäller fysiska prestationer, plugg eller jobb. Jag har ofta en känsla av att jag kunnat ge mer. Och det ska jag göra också!