Ta kål på gamla sanningar

"Jag är en sån som inte kan lära mig att köra bil"


Det var den första sanning jag kan minnas att jag levde med ganska länge. Det började med några halvhjärtade övningskörningsförsök i 18-årsåldern. När det inte gick så bra som jag hoppats gav jag upp och bestämde mig för att jag inte var lärbar. Ungefär tio år senare åkte jag till Tjejvasan med en kompis, som hade lånat sin brors automatväxlade bil. Det var en av de obehagligaste bilupplevelser jag haft. Vid ett tillfälle hade hon mobilen i ena handen, en burk läsk i den andra och styrde med knäna. Och på vägen hem höll hon konstant för hög fart, låg för nära och gled in i de hala rondellerna. Det var då jag bestämde mig att ta körkort. "Hur svårt kan det vara?". Det tog några månader men sedan hade jag gjort det. Jag kunde visst lära mig att köra bil.

Igår tog jag död på två andra sanningar. Den ena redan på eftermiddagen.

"Jag har en klen överkropp"

Jag har alltid sett mig själv som en med ganska starka ben, men hopplöst klen överkropp och svaga armar. Igår insåg jag plötsligt att jag måste sluta tänka så. 106 armhävningar (inte i rad, visserligen) borde jag knappast kunnat göra om jag är klen. Så nu ska jag sluta vara så förolämpande mot mig själv.

Och igår kväll rök den tredje:

"Spinning är inget för mig"

Jag har gått på spinning en handfull gånger men alltid tänkt att jag är där för att prova. För egentligen är det inget för mig. Jag har alltid tyckt att det varit lite för jobbigt (märklig inställning, jag vet). Igår gick jag och L på ett Spinpuls-pass på F&S och det var så mycket roligare än jag tyckt tidigare. Kanske för att jag orkade trampa vidare trots hög puls, eller för att jag satt precis bredvid högtalaren eller för att jag blev trött i benen, men fortsatte ändå. Men egentligen spelar det ingen roll varför det var skoj, för spinning är visst nåt för mig och imorrn ska jag gå på ett pass på jobbet!