Eftersom löpträningen varit osedvanligt tung hela året förväntade jag mig ingen större fart alls men ganska tidigt kände jag att benen var mycket piggare än vanligt. När jag passerade skolan i vårt område såg jag några högstadieelever som hängde ut genom ett öppet fönster. Precis när jag hade passerat hörde jag en kille ropa efter mig "Spring fortare!". Och det var kanske vad som krävdes. Att jag säger till mig själv tycks ju inte hjälpa. Nu fick jag oväntad hjälp från annat håll.
När jag hade sprungit 5 km på 27:40 (5:31/km) bestämde jag mig för att försöka få en bra tid på milen. Istället för att springa raka vägen hem började jag göra taktiska vägval, för att slippa backar. Och det funkade bra. När det gått en mil stod klockan på 54:34. Sedan Hässelbyloppet i oktober (53:06) har jag inte varit i närheten av att klara en mil så snabbt. Idag kändes det plötsligt lätt och roligt!
Kilometer-tider
1) 5:39
2) 5:23
3) 5:41 (fick vänta några sekunder vid ett övergångsställe)
4) 5:33
5) 5:24
6) 5:29
7) 5:28
8) 5:26
9) 5:24
10)5:06
Analyserar jag tiderna kan man lätt konstatera att jag springer betydligt snabbare ju längre tiden går. Men det är ingen ny upptäckt. Jag är rätt feg av mig, vågar aldrig gå ut för hårt med rädsla för att klappa ihop. Men, ska jag kunna pressa min tid på milen i år måste jag våga satsa. Dessutom måste jag börja räkna de första kilometrarna som uppvärmning och därefter starta klockan. Jag kan inte kosta på mig att värma upp inom ramen för själva milen.
När jag kom hem igen satt 1,5-åringen i sin morfars famn med nästan 40 graders feber. Men efter en Alvedon piggnade han till.
1,5-åringen, 3,5-åringen och deras morfar (kameran i mobilen funkar inte så bra i dåligt ljus).
bra tid på milen där. och rolig morfar! kör hårt.
SvaraRaderabra sprunget! Fortsätter du så kommer du snart slå ditt rekord! Du får låssas att det sitter en kille på axeln och skriker på dig :)
SvaraRadera